jag har någon och borde inte ens skriva det känner jag, men orkar inte direkt ringa någon och cry me a river, nejnej. så skönare att skriva av sig.

jag vet inte ens vad jag ska säga, känns som jag tappat nåt så jävla värdefullt, då tänker jag inte just på personen utan det vi hade. helt jävla underbart. 

jag är väldigt blyg av mig ibland och skäms för mkt, men med den personen kände jag mig helt trygg med och kunde helt vara mig själv.

sen kommer det problem man aldrig tror ska komma, som krossar allting, det krossa mig hårt iallafall. att inte kunna leva nu som man önskar är bara så jävla jobbigt. 

att inte ens kunna snacka normalt. det suger

jag vet inte om jag någonsin kommer bli så med någon igen, men jag hoppas för livet går inte alltid som man vill men det måste alltid gå vidare..

som tur har jag folk bakom mig och jag är absolut inte så klen idag som förr, jag står upp för mig själv jag med.

jag lever med det och jag lever bra, men vissa stunder kan man inte låta bli och tänka hur det kunde varit annars.

man vill leva med någon men kan inte, man blir så fucking tom.

man fäller en tår, men det tycker jag är okej, för sen kan man torka den och fortsätta igen.

jag vet att den personen visserligen tycker det är lika jobbigt som jag, men jag skäms inte, varför skulle jag? jag står för vad jag säger när jag älskar någon så man skulle kunna släppa sitt liv, men man kan inte alltid göra det.

Du är den klaraste